Mina Gustavsviksminnen

Denna berättelse är grundad på flygdagböcker, fotografier och minnen.

Certet

Jag började segelflyga 1959 på sommaren innan jag fyllt 15. Min instruktör var Bengt Lindmark som då var nyutexaminerad flyglärare. Vi var 5 elever som gick samma C-diplomkurs. 18 DK och 12 EK blev det för mig.

Ett starkt minne är tredje EK:n då jag på medvindslinjen flög in i en termikblåsa ovanför fårhuset så jag nästa slog hakan i knäna. Tittade upp på höjdmätaren 200 m och variometern +7-8 m/s, varför jag började kurva termik. En fantastisk dag med molnbas på 3 000 m. Min lärare vinkade med flaggan men koncentrationen låg på termiken. Om jag haft barograf skulle den ha visat en höjdvinst på 2 900 m. Flög runt över Närkesslätten och landade efter 4 timmar. Det här med 5-timmars och 1 000 m höjdvinst visste jag inget om. Det var kanonväder så jag hade lätt kunnat ta mig till Johannisbergs flygfält i Västerås och avlagt silver-C i tjugoförsta skolstarten.

Det var bara jag som fortsatte till cert. Det utfärdades 1960-08-21 på min 16-årsdag. Jag har fortfarande kontakt med tre av mina kurskamrater.

Silver-C och guld-C

Silver-C nr 4661 tog jag 1961. Första försöket på 300 km triangel planerades 1963, Örebro-Grangärde-Heby med en Ka 6 CR. Men jag fick urinstämma och måste landa på Nyckelmyren utanför Ludvika med många åskådare som bevittnade min långa urinering.

Vi flög mycket i moln och LFV bestämde så småningom att man måste ta instrumentbehörighet för att få göra det. Klas-Göran "Klevas" Klevstig, självlärd och känd segelflygare från 1940- och 50-talet var först med i-behörighet för segelflygare. Han höll till på Ålleberg sommartid. Vår egen Björn Carlsson blev i-behörighetslärare 1968.

Jag tog guld-C med 1 diamant, nr 145, år 1968.

Förr när man skulle ta guld-C gick man på sträckflygning till Halmstad eller Kalmar. Men Irve Silesmo fick oss så småningom att börja flyga på triangelbana istället. Rolf Lundkvist och jag skulle samma dag flyga till Kalmar för guld-C med var sin K8. Rolf vek sig vid utelandning med SE-SWP och landade på en spång. Han fick mycket ryggont men skadan var inte allvarlig. Jag hade stött på en åskfront i Norrköpingstrakten, troligen med SE-SWX, och gick närmare kusten i hopp om sjöbris som kunde lindra fronten. Jag fick landa i Västervik. Men klubben kunde inte hämta mig samma dag, utan jag fick sova över på polisstationen i deras finka. Enligt reglementet måste de låsa in mig på natten.

Kö till segelplanen

Fram till 1963 fick man köa på segelplan. För att vara säker fick man hänga kvar och snacka i klubblokalen till sängdags. Sedan la man sig i sovsäck i hangaren, fastbunden vid det plan som man ville ha på morgonen efter. Sedan införde klubben lottdragning. Den ägde rum kl 06:30 på morgonen. Fick man en dålig lott kunde man utmana den som fått första tjing på ett plan och säga "Om inte du sticker nu, så tar jag planet". Hoppet stod till att den andre bedömde att termiken inte hade kommit igång tillräckligt än, medan man själv räknade med att man skulle kunna hålla sig uppe. Bästa platsen var en stor grusgrop vid Närkes Kil. Man bogserade upp till 800 m och gick på rak kurs dit. När man kom fram låg man på 300-400 m och sedan försökte man hålla sig uppe tills termiken kommit igång även på andra ställen.

Ingen fick koppla på under 300 m. Men en gång 1968 när jag startade med en Ka 6 E österut fick jag 15 m/s stig i släpet. Då kopplade jag. Jag låg under ett stort CB och sögs raskt uppåt. Jag bröt och kom ut på 3 000 m. Senare fick jag höra att trafikpiloter hade rapporterat att molnet var 13 000 m högt. Hade man hängt med ända dit, hade man varit död på grund av kokande blod, inget syre och fruktansvärd kyla.

Dan Andersson

Dan Andersson hade ett mycket gott sinne för instrumentflygning. Jag träffade honom runt 1960. Han coachade gärna oerfarna flygare. Han var äldre än man kunde tro, född omkring 1938-40 och han började nog flyga ungefär 1955. Han var originell, mycket rolig och lättade ofta upp stämningen. Han flög mycket i Örebro, för i Stockholm och på flera andra ställen hade han flygförbud. Han och Olle Ringstrand brukade komma till Örebro i maj och tog in på det lilla övernattningsrummet "Hilton" ovanpå bygglokalen. Dan och Olle flög både segel- och motorplan.

Några andra personligheter

Det var inte så lätt att få bogserförare, åtminstone inte på vardagar. Kalle och Sam var de säkraste korten. Bror-Erik Johansson dog i en flygolycka på Teneriffa vintern 1965. Den beskrevs i en stor artikel i Nerikes Allehanda ungefär den 8 december 1965. Jag var där för inte så längesen och såg minnesstenen över olyckan. Bror och jag var mycket goda vänner, även på fritiden. Han blev 28 år och ligger begravd i Malmköpings kyrkogård. Han reste till Teneriffa tillsammans med "gubben Almkvist". Almkvist flög inte själv och jag vet inte om han var medlem i klubben, men han sålde biljetter åt Arne Tengler.

Vi hade en hel del "sommarflygare" på Gustavsvik. Klubben hade ett gott rykte – trevlig stämning, låga priser och bra segelplan. Det lockade folk från andra orter att flyga hos oss. En av dem var Åke Pettersson. Han kom från Borlänge och hade där slagit svenskt höjdrekord i 2-sitsplan trots att han bara hade C-diplom. Det gjorde han tillsammans med Karlberg som hade cert.

Flera av dem som flög i Örebro Bil- och Flygklubb har sedan gjort någon form av professionell flygkarriär.

Övrigt

Jag skaffade också A-cert nr 13 833 för motorflygplan och flög mest MFI-9, Piper PA28-R, C150 och C172. Hade mörkertillstånd och Bogsertillstånd.

Vi hade reunion för ca 3 år sedan, och då blev vi 40 personer! Tyvärr kom inte Irve och Ute, de går aldrig med på sådana tillställningar. Moth-Johan var med. Han var klubbens först anställda bogserpilot. Tidigare var han fältflygare på Säve där han flög J 29, men efter att fyra av hans kompisar flugit ihjäl sig hoppade han av det. Numera är han bonde i Västergötland.

Sedan läste jag till läkare och gick flygläkarutbildning 1983 på Ljungbyhed för att bli auktoriserad flygläkare klass 1. Det finns inte många sådana i landet. Nu är jag pensionär men har en stor flygläkarmottagning hemma i villan.

Varje sommar brukar jag ta en sväng i DuoDiscus med Gunnar Karlsson och förhoppningsvis blir det framöver långa flygningar med den nya motorseglaren Arcus M.

Pontus Götell i april 2012